Jävla James

Hur i hela fridens namn kom jag på first-name basis med James Joyce?! Hela min familj har accepterat vårt förhållande om än med viss tveksamhet då de alla har försökt komma honom nära men avvisats. Nu pratas det om att jag och James går och lägger oss, eller att jag måste komma ner för att James saknar mig. Men jag måste erkänna, allt är inte rosenrött. Faktum är att jag hatar honom. Jag hatar hans självgoda attityd, hans banala poesi, hans arrogans men mest av allt hatar jag att han fick sina 800 sidor av dravel med på varenda top 100 lista som någonsin publicerats. Han är precis den typen av författare som kan bli hatad och vara oläst av miljontals människor och bara tolka det som ett bevis på sin intelligens, att han står över dem alla.

Jag vet ingen som har läst hela Ulysses förutom recensenter (får man i varje fall anta även om jag har full förståelse för om de fuskar lite) och alla jag vet som har börjat hatar boken. Och alla recensenter älskar den. Det är ett så fascinerande fenomen att jag inte kan låta det vara. Jag måste bilda mig min egna uppfattning. Kan det verkligen vara så enkelt att James Joyce är kejsaren utan kläder? Att ingen egentligen fattar men att man inte vågar erkänna. Man vill vara lika smart som James för att inte tala om de andra recensenterna. Eller händer något medan man läser boken? Kan allt detta hat omvandlas till hatkärlek och så småningom till mig prisandes denna bok som den bästa jag någonsin läst?

För er som vill ha svaren är det bara att vänta och se. Jag återkommer med mina åsikter efterhand som detta projekt fortskrider under sommaren (och hösten, och vintern, och våren och...) Hittills är jag modiga 210 sidor in i verket och känner redan hur mitt ursprungliga vrede mot författaren sakta omvändes till acceptans över mitt öde. Fast i en evighet med James.