Jag läser James Joyce, kollar på Dexter och läser artiklar om självskadebeteende. En inte helt klockren kombination kan jag väl säga så här i efterhand.
Dexter är en tv-serie om en polis som extraknäcker som seriemördare. Det låter fånigt, men den är förvånansvärt mörk. Det går inte att gilla Dexter för hur gillar man någon oförmögen att känna känslor? Men det är svårt att inte bry sig. Man sitter där och vill något men jag vet inte om jag vill att han åker fast, eller att han ska bli mänsklig. Fast jag vet bättre. Det är nog inte en strålande serie för psykologstudenter, den är rätt obekväm utan hoppet om att människor kan ändras i grunden.
James Joyce är inte heller ett lyckopiller direkt. Jag finner mig själv tänka i inre monologer vilket gör det ännu tydligare hur overklig hans bild är av en människas tankar. Det är mer som aktiva fria associationer från författare. Det är som att sitta brevid James själv och skriva boken. Läskigt. Och bilderna är smutsiga, råa och konkreta. Brutal realism är väl en fin omskrivning för det. Två tredjedelar kvar nu...
Slutligen, när jag har mina effektiva episoder plockar jag fram allt mitt material om självskadebeteende och läser. Den sista gnuttan av ångestfrihet försvinner när jag begraver mig i artiklarna.
Så det är bara att sätta på Nick Cave på högsta volymen och sjunka ner i träsket.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment