Ett långt intro till en kärleksförklaring för VM

Jag har en helt egen fantasivärld som ingen utom jag vet om. När jag dagdrömmer handlar det inte bara om vad jag ska göra i framtiden eller vad jag gjorde igår. Jag har byggt upp ett parallell-universum där helt andra regler gäller. Men tiden går och folk ändras och åldras även i den världen. När jag har tråkigt väljer jag en period jag vill hoppa in i och lever i den världen ett tag. Det finns olika scener och olika personer jag vill leva beroende på hur jag mår, men världen finns alltid där redo att levas. När jag var yngre trodde jag att alla hade alter egon i fantasivärldar som de skapade själva, men tydligen är det inte så.

Innan jag somnar varje kväll går jag in i min värld och lever där tills jag vaknar morgonen efter. På så sätt hinner jag uppleva dubblet så mycket som andra på dygnets timmar.

Min värld är väldigt hemtam och jag styr helt över handlingen, ibland gränsar tryggheten till tråkigt. Men sedan jag var liten har jag funnit ett annat sätt att gå upp i en fantasivärld och leva där som någon annan ett tag. Det är genom böckernas värld. På det sättet lever man i någon annans fantasivärld som man inte själv kan kontrollera och allt är spännande och känslorna starkare.

Det är en väldigt specifik känsla när man går helt upp i något. När man lever någon annans liv i en fiktiv verklighet. I någon annans fiktiva verklighet. Man tror för några timmar, några dagar att man verkligen är där. Man tänker någon annans tankar och grubblar över deras problem. Det händer mig då och då med böcker som jag sträckläser. Jag finner mig själv läsa Jane Austen på en eftermiddag för att sedan bli chockerad av att en tjej visar ankel och kommer på mig själv med att tänka "hur ska hon någonsin bli gift när hon beter sig så, och vilken skam för familjen". Eller jag läser "En doft av apelsin" av Joanne Harris och springer gråtande förbi på folk jag känner för att den där hemligheten jag bär på är så mörk. Eller när jag mitt i "Den oändliga historien" av Michael Ende smyger ner i mina föräldrars kök för att äta det enda äpplet jag ska klara mig på hela dagen medan jag plikttyngd klurar på ett namn till barnkejsarinnan för att hela henne.

Det är ganska få böcker som gör så med mig. Det räcker inte med bra böcker utan de måste vara lättlästa och beskrivande så att jag fastnar helt i världen och tror mig förstå den till fullo.

Fram tills i höstas trodde jag att det bara kunde bli så med böcker, aldrig med filmer eller tv. Filmer har helt enkelt inte den effekten på mig och det är för kort tid och för distansierat. Däremot tv-serier, jag hade helt enkelt inte sett tillräckligt många avsnitt i sträck tidigare. Nu plötsligt såg jag 7 säsonger av Buffy och 5 säsonger av Angel på två månader. Under den tiden fann jag mig tänka att den troligaste förklaringen att någon inte dök upp till skolan var att de blivit vampyrer och jag funderade ut var man snabbast kunde hitta en vass träpåle om man blev överfallen.

Ikväll har det hänt igen. Jag har funnit min nya verklighet för en tid. Veronica Mars är helgens drog. Jag vet att jag borde vara trött och sova men jag kan inte sluta klicka play på ännu ett avsnitt. Har just sett 7 avsnitt i sträck, det är nästan fem timmar. Nu måste jag tvinga mig att stänga av datorn för att få lite sömn, men hur viktigt är det med sömn när Lily's mördare ännu går fri?