Allt vackert är befläckat

Ett kväljande svartrött moln täckte sängen där Hon låg, badandes i sitt eget blod. Det var fem år senare och Han avslutade allt med en rostig skruvmejsel i Hennes hjärta. Medan livet sipprade från Hennes kropp satt Han på trappan och grät tills det kväljande molnet hade svept in hela huset med sin stank. Han visste att de hade brunnit för starkt och svartsjukans rödsvarta låga hade förtärt allt det vackra i universum. Om de aldrig hade möts vid ekbordet hade passionen som förgjorde dem aldrig fått fäste i deras bröst. Det rosenröda molnet hade gömt den kväljande svarta färgen i sitt inre från början. Allt vackert är befläckat.