Monstret

Hon gick över stranden. Doften var den av sjögräs och dåligt samvete. Färgen var kvicksilver.

Hon visste att det bara var en dramatisk gest att åka ut dit den dagen. Egentligen borde hon bara ha bett om ursäkt och fortsatt diska. Något inom henne krävde en dramatisk gest, att få agera ut. Hon var trött på den malande känslan av att något var fel. Hon var trött på att känna sig misslyckad och grinig. Naturligtvis var hon inte arg på honom trots att han var sen hem och inte hade handlat som han hade lovat. Hon visste att han hade mycket på jobbet och att en väns död fortfarande fyllde hans sinne. Egentligen kunde hon mycket väl sätta sig in i hur han kände det och hon borde ha varit stöttande och förlåtande som vanligt. Hon var bara trött på att alltid sätta sig själv i andra hand. Att alltid vara förstående och anpassa sig till alla andra. En del av henne skrek efter att få bli omhändertagen. Ett rött brinnande monster levde i hennes bröst. Då andra såg henne utstrålande hon bara en blågrön medkänsla och hon var trött på att ensam bära elden.

Hon hade vägrat svara honom och spelat offer. Som om det var henne det var synd om. Han hade väl trott på det, för varför skulle man låtsas nåt sådant? Det hade blivit ett gräl förstås och hon hade rusat ut och kört iväg full av självömkan. En strand på hösten hade varit det enda som kändes tillräckligt dramatiskt och hon flörtade med tanken att de skulle finna hennes kropp med det svarta håret insnärjt i sjögräs flera dagar senare. Då skulle alla få veta att det hade funnits ett monster inom henne och de skulle ångra sig.

Hon tittade på vattnet som låg så stilla och klart med höstens silvergrå ton som gav känslan av att titta ut över flytande metall. Det fanns inget allvarligt i tanken att ta livet av sig. Bara en liten del av henne som ville vara mer utagerande och ropa på hjälp. Istället skulle hon åka och handla allt det han hade glömt. Hon skulle åka hem och be om ursäkt. Allt skulle bli bra igen och han skulle aldrig få veta om monstret i hennes inre.