Det skrivna ordet

Det finns en magi i böcker som är starkare än något annat. Jag tror att antingen känner man den eller inte.

Det någon har skrivit lever för evigt. Vi kan läsa en bok som är skriven för mer än tusen år sedan och ändå förstå den. Det skrivna ordet skapas på nytt varje gång man tar upp en bok. Varje bok innehåller en egen verklighet, du vet inte vilken verklighet förrän du har läst den.

Författarens själ lever i boken. Det går att se hur han tolkar sin omvärld även om han försöker dölja det. Hans verklighet lyser igenom liksom hans förhoppningar och drömmar. Har man en gång skrivit en bok lever man för alltid.

Men en bok skapas i mötet med läsaren. Din värld möter bokens och skapar något nytt. Hur du läser och tolkar säger vem du är. Den världen är alltid din egen och det gör den så mycket verkligare än något du kan få genom andra medier.

När jag står bland böcker är jag lycklig för då vet jag att omkring mig finns alla dessa alternativa verkligheter dit jag kan få fly och slippa mitt liv ett tag. Jag kan få uppleva någon annans liv och när jag läser lever jag i boken helt och fullt.

Att skriva en bok är så nära gudomlighet vi människor kommer. Då kan vi får känna på skapelsens kraft och makten och ansvaret för ett universum. Men en bra bok lever, liksom världen, sitt eget liv. Du kan påverka och ändra men snabbt kommer bokens lagar att träda in och styra även över ditt skapande. Det är då du vet att du har nått ända fram:
Du har skapat något som kommer leva i all evinnerlighet.
Du är odödlig.
Du är Gud.

Fundering 1: Var vägvisare hela dagen och sa bara fel på höger och vänster en gång utan att kolla på tummarna. Kan det verkligen vara så att jag lär mig?

Fundering 2: Hur säger man "tål du verkligen mer än en öl eftersom du är alkoholist, har gått på antabus och förstört levern?" utan att förstöra stämningen?